Petterssons affär i Brohill

Den 1 november i år var det exakt 75 år sedan som köpman J. David Pettersson öppnade en modern lanthandel i Sör Gersbo.

Lanthandeln i Brohill 1944.

Historien tar sin början redan 1922 hos handlanden J. David Pettersson i Norr Salbo. Som nitisk handlare gjorde han allt för att ständigt vidga kundkretsen och till de mer avlägsna kunderna erbjöd han hemkörning. I samband med dessa utkörningar kom han i kontakt med Dal-Pers Mor som bodde i Brobacke, Sör Gersbo.

Dal-Pers Mor berättade om hur hennes framlidne make hade haft en handelsbod, men den hade nu varit stängd ett tiotal år. Det gav J. David en idé om att här öppna en filial i Dal-Pers gamla lokaler. 

Filialen i Brobacke 1944.

Filialen var öppen varannan dag och förestods av J. Davids expediter. Men den gamla handelsboden var alltför sliten, tungarbetad och hade dessutom ett ganska ocentralt läge. Därför beslutade sig J. David för att köpa en tomt invid Skultunavägen och där uppföra ett modernt affärshus i ett plan, med bostad och butikslokal samt hel källare. Den nya fastigheten fick namnet Brohill.

Brohill är uppkallelsenamn som troligen skapades av en sammansättning av den gamla butiken i Brobacke och samhörigheten med Bernshill – huvudaffären i Petterssons verksamhet. Brohill stod inflyttningsklart på hösten 1944.

Den 1 november öppnades den nya affären som skulle visa sig vara en lyckad satsning. Sista året i Dal-Pers såldes varor för 51 000 kr (motsvarar ca. 1 100 000 kr), men första året i den nya såldes det för 110 000 kr ( ca 2 300 000 i dagens penningvärde). 

1944. Interiör från nyöppningen i Brohill.

Föreståndare för Gersbo-filialen blev sonen Kalle Pettersson (1917-1999). Han hade förestått filialen i Dal-Pers den sista tiden och blev nu den förste och ende handlaren i Brohill, som drevs som filial fram till 1959 då Kalle friköpte den och blev sin egen.

Kalle och Ruth Pettersson.

Men det var ingen lättskött affär han blev ägare till. För att stärka kundunderlaget erbjöd man hemleverans till avlägset boende kunder. En arbetsam och tidskrävande service som uppskattades mycket av dem som annars hade svårt att ta sig till affären själva. Utkörningar var inget unikt för butiken i Sör Gersbo, utan förekom hos de flesta lanthandlare som komplement till butiksförsäljningen. När Kalle åkte på utkörningar sköttes butiken av hustrun Ruth (1919-1983).

Oktober 1974. Kalle Pettersson (t v.) tillsammans med sin far J. David Pettersson i en tidningsintervju i samband med nedläggningen.

Med tiden blev det allt svårare att driva en liten lanthandel. Dålig lönsamhet och hälsovårdsmyndigheternas krav på ombyggnation gjorde det inte ekonomiskt försvarbart att fortsätta. Därför såldes lagret ut och den 31 oktober 1974 stängdes lanthandeln i Brohill för gott. Därmed gick butikshandeln i Sör Gersbo i graven efter 50 år i samma familj.

Nybyboden 100 år

I år är det exakt 100 år sedan den första byggnaden uppfördes på den plats som kom att bli Västerfärnebo Gammelgård.

Nybyboden ca. 1920

Alltsedan Västerfärnebo hembygdsförening bildats på hösten 1915 samlade föreningen in intressanta föremål till ett framtida museum och de växande samlingarna magasinerades i Ösby fd. mejeri. Ganska snart insåg man det opraktiska i att inte ha museet i anslutning till festplatsen. Festplatsen var en förhyrd hage intill Vangsbro skola – den platsen vore idealisk för att bygga folkpark på! Dessvärre tillät inte föreningens skrala ekonomi att varken köpa mark eller bygga folkpark. Hur skulle man nu göra?

Albert Wretman (1889-1958)

Prostgårdsarrendator Albert Wretman var iallafall villig att upplåta marken på arrende emot en årlig ersättning på 180 liter säd. Då uppstod nästa problem: hur skulle en förening som inte sysslade med spannmålsodling, kunna klara av ett sådant krav?! Efter diverse förhandlingar beviljades föreningen besittningsrätt av den önskade marken och Wretman avsade sig ersättningen så länge han innehade prostgårdsarrendet. I gengäld upphöjde den tacksamma föreningen Wretman till hedersmedlem.

När nu marken var säkrad öppnades nya möjligheter. Här skulle en hembygdsgård uppföras med museilokaler där samlingarna skulle kunna visas upp och man började söka lämpliga byggnader runtom i socknen.

Nybyn ca. 1925. Strax utanför bildens högra kant stod den loftbod som numer finns på

Västerfärnebo Gammelgård.

På gården Nybyn i norra socknen fanns en loftbod från tidigt 1800-tal med blyinfattade fönster som föreningen var mycket intresserade av. 1917 var Nybyn till salu, men hembygdsföreningen hade ännu inte fått klartecken för att få använda den aktuella marken och eftersom man inte kunde lämna något besked köptes loftboden av sågverksägare Lars Widén istället.

Lars Widén (1872-1948)

Samtidigt som Widén monterade ned den gamla loftboden blev det klart att hembygdsföreningen fick besittningsrätt på den önskade marken. Men var det för sent?

Man tog kontakt med Widén om man kunde få köpa den aktuella boden. Widén lät sig övertalas – men inte gratis. Eftersom han hade monterat ned byggnaden begärde han 500 kronor i ersättning. En svår utgift för den skrala kassan, men man beslutade sig för att ändå betala det för att äntligen få börja bygga ett eget museum. 500 kr då motsvarade en pigas årslön!

Teodor Selldén (1879-1944)

Den nedmonterade boden fraktades med häst och släde till den blivande Gammelgården och återuppfördes under ledning av byggmästare Teodor Selldén i Snaret. Här inreddes nu föreningens första museum som invigdes vid sommarfesten 1919.

Kaffepaus. På Nybybodens trapp ses från vänster Ingrid Westling, Lilly Gustafsson, Aina Hellstrand och 

Ivar Gustafsson vid en arbetsdag på Gammelgården i slutet av 1970-talet.

I slutet av 1970-talet inleddes arbetet med att inventera Gammelgårdens samlingar och alla inventarier skickades till Kulturarvet i Falun för katalogisering. När samlingarna kom tillbaka vidtog nästa projekt: att sortera upp dem i lämpliga avdelningar. Nybybodens fyra rum inreddes nu som snickarbod och vävkammare på nedre botten samt textilkammare och pigkammare i det övre planet.

Lilly och Ivar i Vävkammaren.

Goda hustomtar i Nybyboden under ett kvarts sekel var Ivar och Lilly Gustafsson. Ivar (1911-2005) ansvarade för visningen av snickarboden och Lilly (1922-2014) förevisade hur det gick till att väva i den åldriga vävstolen.

2010. Lilly Gustafsson och Gun Hall plockar ned inventarier i Vävkammaren inför renoveringen.

Efter att ha avslutat sommarens program 2010 tömdes Nybyboden för att renoveras. Ruttna bottenstockar byttes ut och byggnaden försågs med nya grundstenar. Efter denna ansiktslyftning så är Nybyboden redo för ytterligare ett sekel i bygdens tjänst.

70-årspresenten

Plötsligt slog det mig att jag missat att det i år är 130 år sedan min farfars far föddes. J. David som han kallades, var på sin tid en verklig kändis i Västerfärnebo och det har berättas att när han firade sina födelsedagar var det alltid stora kalas med mycket uppvaktningar från tidig morgon till sena kväll. Om detta vittnar ett gammalt tidningsurklipp.

J. David var lanthandlaren med många järn i elden. Förutom affärsverksamheten, som med tiden kom att bli tre affärer, drev han en mindre handelsträdgård och idkade även torghandel. På lediga stunder engagerade han sig livligt i bygdens föreningsliv och satt bland annat ordförande i missionsförsamlingen, blåbandsföreningen, socknens nykterhetsförbund och vänortsföreningen.

Den 4 februari 1959 fyllde J. David 70 år. Då hade han överlåtit affärsrörelsen till sina söner och kunde nu ägna sig åt föreningslivet fullt ut. När en märkesman som han, vid den här tiden, firade jämna år ville man gärna berätta om det. Men hur spred man budskap om sina upplevelser utan vare sig facebook eller instagram? Jo, då lät man skriva om det i tidningen! Två dagar efter festligheterna kunde man läsa om det i Sala Allehanda:

”Det blev nära nog folkvandring till f. köpman David Pettersson i N Salbo, V. färnebo när han på onsdagen fyllde sina 70 år. Uppvaktningen började tidigt på morgonen och fortsatte sedan till sena kvällen och under den tiden hann åtskilliga presenter och massor av blomsterhyllningar vandra över tröskeln till makarna Petterssons gästfria hem.”

Detta är bara ingressen! I brödtexten får man veta vilka som var där, vilka som höll tal och även VAD jubilaren fick i present...

”Först på morgonen uppvaktade hans maka med en sinnrikt konstruerad termometer och sönerna med en skrivbordsstol samt av syskon med en bilderbok om Palestina. Presenterna åtföljdes av blommor samt verser tillägnade 70-åringen. Folkskollärarna Vilhelm von Knorring, Valter Liljegren och Eric Törnros uppvaktade med blommor och sång, en deputation från Tempelriddar-templet Silvermalmen i Sala med fabrikör David Färnkvist som talesman överlämnade ljusstakar i äkta silver och blommor.”

Missionsförsamlingens sångkör under ledning av Maria Berglund.

”Missionskörens sångkör kom med blomsteruppsats och sångarhyllning och tal hölls av pastor Lindén, grannar och vänner uppvaktade med blomsterkorg och kontanter samt tal av landstingsman Anton Gustavsson och polisman Sigfrid Aldén, kyrkokören blommor genom förman Karl Hellman, fadderortsföreningen blommor genom köpman Sigfrid Lundin, Sala Allehanda blommor och presentkort genom chefredaktör Alfred Lindén. För fadderortsrörelsens länsförbund talade dess sekreterare folkskollärare Ernst Fjällskog, Västerås, och överlämnade blommor och för Västerfärnebo köpmannaförening talade ordf. köpman Erik Dahl och gratulerade med blommor och etui med pennor, samt från finlandsresenärer blommor och tal av f. hem.-äg. Albert Mattsson.”

Kyrkokören uppvaktar genom förman Karl Hellman.

”Ett bevis för hr. Petterssons popularitet i V. Färnebos finska faddort Luopioinen som säkert gladde honom mycket, var de presenter som överlämnades från Luopioinens kommun i form av en snidad skulptur i trä föreställande en affärsman i hans dagliga verksamhet samt ett etui med silverskedar med jubilarens monogram ingraverat åtföljde en textad adress från Luopionens kyrkokör och ett 70-tal enskilda. Adressen var försedd med Mannerheimförbundets emblem. Ett 40-tal telegram anlände bland annat från landshövding Casparsson, affärsvänner och företag, föreningar och enskilda. Skriftliga hälsningar även från vänner i Danmark och Norge och därmed blev så gott som alla nordiska länder representerade i lyckönskningarna till dagens jubilar.”

Firandet varade in på sena kvällen och avrundades i och med att pastor Lindén framförde gästernas tack till familjen Pettersson och sedan höll jubilaren själv tal som avslutades med psalmsång och bön.

Bland blommor och presenter. I knät håller J. David skulpturen och de omnämnda skedarna från Finland.

På bordet till vänster om honom syns den "sinnrikt konstruerade termometern".

Idag känns det främmande att skriva något liknande i tidningen, men jämför man med dagens uppdateringar på sociala medier är skillnaden inte så stor. Var tid har sina egna metoder! Och tänk – tack vare denna tidningsnotis kan vi idag, 60 år senare få en liten inblick i hur det kunde gå till när bygdens handlare firade sin 70-årsdag!

Den Hedströmska affären i Hebo

Plötsligt en dag så sammanfaller min ledighet med ett regnväder och jag får inspiration till att berätta något historiskt från bygden. Denna gång är det handlanden Hedström och hans maka som står på tur, vars handelsbod stängdes för exakt 100 år sedan.

Hedströms. Så här såg det ut när det begav sig i slutet av 1800-talet och det är inte mycket som har förändrats. Mellan fönstren på byggnaden till vänster kan man skymta affärsskylten.

Kopparbergsvägen, som går från Nykrogen i norr till Tomta i söder, är en mycket gammal väg och var en gång i tiden en viktig transportled i utvecklingen av Sverige. Här forslades kopparmalmen från gruvan i Falun, därav namnet. Sedan lagen om handelns rörelsefrihet  instiftades 1864 blev det möjligt att driva handel utanför städerna och då var det mycket attraktivt att öppna handel längs vältrafikerade vägar. Därför startades i Hebo den första handelsboden omkring 1870 av snickaren Julius Walfrid Hedlund, född 1845 i Fågelvik (S-län). Men det var svårt att skapa behovet av en handelsbod hos de självhushållande grannarna. Redan 1872 avflyttade han från orten och affärsverksamheten upphörde.

På hösten 1875 bosatte sig Carl Adolf Jonsson här med sin familj. Han var född 1845 i Köping och tillsammans med hustrun Brita Carin Johansson (1846-1938) återupptog de föregångarens försök att idka handel. Familjen utökades med två söner innan man efter ett par år bröt upp och flyttade igen.

Handlanden J. W. Hedström (1843-1915)

1878 kom gårdens näste ägare – Johan Wilhelm Hedström, affärens namngivare. Han var född 1843 i Haraker och gift med Charlotta Matilda Johansson och de fick åtta barn tillsammans. Vid den här tiden hade inte lanthandeln fått sitt riktiga genombrott än varför de små handelsbodarna oftast drevs som en binäring till den huvudsakliga verksamheten. Hedström titulerades den första tiden som sadelmakare och hemmansägare, men så småningom ändrades titeln till endast handlanden. Nämndeman var ytterligare en titel han uppbar en tid.

Under 35 år var Hedström ensam handlare i Hebo och besvärades inte av någon konkurrens, men 1914 öppnades ytterligare en butik – bara ett stenkast från Hedströms! Ungefär samtidigt bröt Första världskriget ut och det blev svårt med importerade varor, bland annat kaffe. Under hösten 1914 gjorde några Hebobönder en gemensam resa till Sala där de blev erbjudna att köpa 10 kg kaffe till ett extra förmånligt pris. 

”Kaffet kommer att bli dyrt. Nu kostar det 2:-/kg, men om Ni köper 10 kg på en gång får ni det för 1:90/kg istället!”, löd erbjudandet. Alla Hebobönder köpte på sig 10 kg var – alla utom en som åkte hem och berättade om erbjudandet för Hedström. ”Jag köpte inget eftersom jag handlar allting av Dig. Jag förstod ju att jag får köpa 10 kg av Dig också till samma pris.” 

Hedström kände sig säkert en aning smickrad av att ha så lojala kunder, men han krusade ingen! Därför blev svaret följande: ”Nej, det är alldeles omöjligt! Ett kilo kan du väl få 10 öre billigare, men 10 kg är då alldeles omöjligt!!” Och så blev det, Hedströms affärsprinciper ändrade man inte på i första taget.

Kort tid därefter drabbades Hedström av sockersjuka, en vid den här tiden ännu obotlig sjukdom och han avled i januari 1915, 71 år gammal. Därmed slapp han undan fler bekymmer om konkurrenter och besvärliga prissättningar.

"Madam" Hedström (1847-1927)

Efter Hedströms död fortsatte hans änka Charlotta Matilda ensam att driva handelsboden och lantbruket.

Hon kallade sig ”Madam Hedström” vilket var en fin titel som gärna förknippades med ”fint folk” som inte arbetade. Men Madam Hedström kunde jobba hon! Trots att hon hade en dräng som skulle hjälpa henne med lantarbetet så var det hon som gjorde grovjobbet!

Det berättas att sedan maken dött skötte hon både butiken och mjölkningen av gårdens kor på egen hand. Ibland hände det att kunderna kom till en obemannad butik men man visste att söka expediten i ladugården. Men Madam Hedström var inte rådlös, hon fann alltid någon lösning. Bäst var ju om en sånt här tillfälle inträffade på sommarhalvåret. Då kunde hon uppmana kunderna att: ”Gå ut i trädgården å smaka på bären me'ns jag mjölkar färdigt – jag kommer så fort jag kan!”

I tre år skötte hon affären själv, men på grund av ransoneringstider och redovisningsbekymmer valde hon att avveckla butiken. Dessutom hade hon fått ökad konkurrens från den moderna affären i granngården. Så sålde hon sedan egendomen till Klas Palmberg (1866-1947) och köpte sig torpet Östermalm i Hebo, men drabbades av ohälsa och bodde sista åren som inhyses hos Per Erik Jansson i Hebo. 

Madam Hedström gick ur tiden 1927, 80 år gammal.

Hedströms gravvård på Västerfärnebo kyrkogård.

Den här berättelsen är hämtad från J. Davids bok om butikshandeln i Västerfärnebo.

Sör Hörende Jungfruförening - Förgät Mig Ej

Bland vårens alla blommor hör förgätmigej till mina favoriter, kanske just för att den har ett så tänkvärt namn - glöm ej mej. Det här är historien om den första organiserade ungdomsföreningen i Västerfärnebo, en historia som inte borde förgätas!

Sör Hörende jungfruförening ca 1900. Stående från vänster: Sofia Gustafsson, 

Anna Jansson, Hulda Olsson, Hedvig Löfgren, Fina Eriksson, Ida Andersson, Frida Gustafsson. 

Sittande från vänster: Hilma Jansson, Anna Hellström, Hulda Pettersson.

I slutet av 1800-talet blev det modernt att engagera sig i föreningar och samhället började organiseras upp med hjälp av alla tänkbara organisationer och sammanslutningar. Därför var det naturligt för sex jämnåriga flickor i Sör Hörende by att bilda ett sällskap som kom att kallas Sör Hörende jungfruförening med tillnamnet "Förgät Mig Ej".

Föreningen var en seriös men fristående syförening som arrangerade offentliga kristna möten med syfte att samlade in pengar till hjälp åt de fattiga i bygden.

Med tiden ökade medlemsantalet och slutligen bestod föreningen av 11 ogifta flickor i åldrarna 13-18 år. Till en början träffades de under enklare former, men ganska snart blev det ändring på det. 

Till ordförande utsågs Hulda Pettersson (1879-1973) och som ordförande fick hon i uppdrag att författa föreningens stadgar. Där fastställdes bland annat att mötena skulle ambulera mellan gårdarna i Sör Hörende allt efter som det fanns plats och lämplighet och att vid varje möte skulle det utses en person till nästkommande möte som då skulle svara för underhållningen genom att läsa, sjunga och spela för de andra som satt och arbetade!

Fernbloms i Sör Hörende (nuv. Bohlströms).

En sommardag vid mitten av 1890-talet ordnade föreningen sitt första offentliga möte: en ”kaffefest” hos Fernbloms i Sör Hörende. Här fanns två väl tilltagna rum som nog skulle räcka för denna tillställning. Trodde flickorna, men där hade de helt fel... 

Festens höjdpunkt var en predikant från Lindesberg – känd för sin goda röst, både till tal och sång – och publiktillströmningen blev så stor att inte ens hälften fick plats i möteslokalen. Efter avslutad predikan blev det kaffeservering ute i trädgården. När predikanten fick se den stora publiken som stod därute, utbrast han: ”När vi nu får dricka vårt kaffe så flyttar vi ut 'kyrkan' på gården, så tar jag predikan en gång till!”

De unga flickornas engagemang gjorde stort intryck hos den gästande predikanten och för att visa hur imponerad han var avslutade han mötet genom att ta upp en kollekt som uppgick till 100 kr, vilket motsvarar ca 7 000 kr(!) i dagens penningvärde.

Detta blev grundplåten för föreningens fortsatta verksamhet. Årligen ordnades liknande kaffefester och även auktioner av sina alster.

Fors f d. skola.

Jungfruföreningen vann alltmer förtroende i bygden och fler började visa sitt intresse att vilja hjälpa till i deras arbete. Lärarinnan vid skolan i Fors, fröken Henschen, var villig att upplåta skolans lokaler till flickornas behjärtansvärda verksamhet. På vintern 1903 anordnades en kaffefest där och trots att det var vinter så fylldes skolan till sista plats!

Men nu började verksamheten att vackla. Ordföranden, Hulda Pettersson, gifte sig på hösten 1902 och efter henne var det ingen som ville åta sig ordförandeskapet. Flera av medlemmarna gav sig ut i världen för att söka arbete och någon avled så snart fanns inga jungfrur kvar i föreningen.

Då upplöstes föreningen och enligt stadgarna skulle kassan på 150 kr överlåtas till kommunen för att där bilda en fond och av räntan dela ut stöd till de fattiga inom socknen. 1960 fanns fonden fortfarande kvar och utdelning kunde ske, men det var då länge sedan sist. På så vis levde föreningens syfte vidare mer än ett halvsekel sedan den upplösts.

Den här historien nedtecknades av min farfars far 1960.

Skärtorsda'ns häxfeber

En av påskens många traditioner är att klä ut sig till påskkärring. Ett ganska oskyldigt påhitt kan tyckas, men så har det inte alltid varit. På 1600-talet var det förenat med livsfara om man utgav sig för att vara häxa – inte minst under Stilla veckan!

Påskkärring 1920. Här ses bygdens barnmorska, Hilma Hållén, som agerar påskkärring.

Härom veckan hade jag ett föredrag om en Färnbopräst från 1600-talet – prosten Prytz. Han var verksam under den period som Sverige drabbades av ”häxfeber” eller ”Den stora oredan” som det kom att kallas. Och då kan man ju fråga sig: hur stor var denna fråga i Färnebo? Fanns det häxor här och i så fall, hur många av dem blev verkligen dömda?

1600-talets häxprocesser tog sin början i Älvdalen (W-län) och spred sig ut över landet. Häxorna ansågs stå i nära förbund med Djävulen och på Skärtorsdagsnatten reste de flygande, upp-o-ner och bakfram, till Djävulens gästabud i Blåkulla.

Men tack vare att prosten Prytz inte lät sig övertygas om trolldomar så förskonades Färnebo från häxanklagelserna. Prytz har gått till historien som en hårdhänt och brutal man som tuktade sina församlingsbor med våld, men häxor trodde han inte på! Och eftersom prästen var den ledande i församlingen, var det också han som ”slog an tonen” vilket var avgörande för om en bygd skulle drabbas av ”häxfeber”.

Trots att prosten inte trodde på häxor, spreds det ändå rykten och anklagelser om trollkunniga kvinnor. I Häggebäcken t ex. fanns en man som anklagade en grannkvinna för häxeri. Men det skulle han inte ha gjort, för den som fick uppsträckning av prosten Prytz var sagesmannen själv! Att anklaga någon för trolldom var enligt Prytz något som kunde ge oanade konsekvenser.

Det närmaste ett trolldomsmål man kommer i socknens historia var när en man som som försökt utöva vidskepelse utan framgång, dömdes till att sitta i skamstocken en söndag. Men vidskepelse och trolldom var inte riktigt samma sak. Magi utgjorde grunden i båda målen, men vidskepelse ansågs ha ett gott syfte genom att kunna bota sjukdomar eller att återfinna försvunna ägodelar medan trolldom gjorde mer skada än nytta genom att sabotera för andra.

Dödsstraffet för trolldom avskaffades först 1779.

Lappkällan

Ibland har man lite för bråttom med att publicera det senaste och då är det inte säkert att allt kommer med! Därför får det bli en fortsättning på förra inlägget. Här är historien om Lappkällan.

Lappkällan.

Strax intill gränsen mot Dalarna ligger den, Lappkällan. En plats som enligt folklig tradition ska ha varit rastplats för resande samer. Belägg för detta tror man sig ha funnit på den stora platån strax bredvid källan. Här har man påträffat stenar placerade i rad som troligen är rester av en eldstad i en kåta.

Rastplats. På den ca 20 meter långa platån intill Lappkällan har man funnit spår av mänsklig verksamhet.

De lappar som rastade vid Lappkällan var s k skogssamer och härstammade från södra Norrland. Här passerade de när de var på väg till eller ifrån de årliga marknaderna i Sala och Västerås och här fanns det lämpligt renbete och de störde inte ortsbefolkningen. Under sina långa vandringar förekom det både födslar och dödsfall, därom vittnar kyrkböckerna. Mellan 1713-1753 finns minst fem notiser om "lappbarn" och två avlidna "lappmän".

Spår efter sydsamer finns lite varstans i hela Mellansverige. Sedan 2017 driver länsmuseerna i Dalarna, Gävleborg och Västmanland samt Sydsamiskt kulturcentrum i Östersund det gemensamma projektet Ohtsedidh – samiska kulturyttringar i Mellansverige. Läs mer om projektet här.

Lapp-Lenas korg

Ju mer man rotar i bygdens historia, desto mer fascinerad blir man över hur mycket den mänskliga hjärnan kan lagra. Texter man inte läst på evigheter kan helt plötsligt göra sig påminda och det är oftast där som lösningen på problemet finns!

Lapp-Lenas korg. Detta är en sk. tårtkorg, men inte tårta i dagens bemärkelse. 
"Tårta" härstammar från det latinska ordet torta som betyder 'rund brödkaka'.

Under våren 2018 kontaktades hembygdsföreningen av Västmanlands läns museum som planerade en bussutflykt på temat ”I sydsamernas spår”. Enligt Länsmuseet skulle det finnas en rotkorg i Gammelgårdens samlingar, gjord av någon som kallade sig ”Lapp-Lena” som vore intressant att få se. Det speciella med denna korg är att tillverkaren är namngiven!

Samordnare för resan, Anna Bratås, frågade även föreningen om det fanns någon dokumentation, mera uppgifter om vem denna ”Lapp-Lena” var och när i tiden hon var verksam??

Frågan föll givetvis på mig, eftersom jag är ansvarig för skötsel av samlingar och arkiv, men någon ”Lapp-Lena” kände jag inte till. Korgen, som var anledningen till deras besök, visste jag hade jag däremot var den fanns. Men VAR hittar man något om ”Lapp-Lena”?!!

Lappkällan.

Att leta efter ”Lapp-Lena” i arkivet var ju som att leta efter en nål i en höstack – HUR skulle jag kunna hitta nåt om henne??! "Men om jag inget hittar om henne, vad ska jag då berätta om?", tänkte jag. Så kom jag på att på Hedåkersskogen, finns en plats som kallas Lappkällan. "Det är ju åtminstone på samma tema", tänkte jag.

Om Lappkällan visste jag att det fanns en sparad tidningsartikel som jag letade fram och DÄR – överraskande nog – omnämndes just Lapp-Lena!

Nu blev det bråttom – hur skulle jag kunna få klarhet i det här? Upptäckten gjordes på fredagsmorgonen och redan dagen därpå väntades besökarna till Gammelgården!

Jag kontaktade artikelförfattaren och morgonen därpå, kl. 07:05 plingade det till i inkorgen och där kom ett mejl med information om ”Lapp-Lena”.

Matrast på Västerfärnebo Gammelgård den 26 maj 2018.

Men vem var då denna Lapp-Lena?

Jo, hon föddes som Magdalena Andersdotter i Rudö i By socken (W-län) 1799 och var dotter till lappmannen Anders Hindricsson (1770-1839) och Margreta Larsdotter, ”Lapp-Greta” kallad (1777-1842). Lena noteras tidigt i kyrkboken för att inte vara "fullt arbetsför" men försörjde sig likt sin mor att fläta och tillverka korgar: förnings- och brödkorgar av tallrotstågor som de samlade in på skogarna – ända borta i Årsunda!

Sockenlapparna var illa ansedda. De bodde på byns utmarker och anlitades till sysslor som ingen annan ville utföra, exempelvis kastrering av hästar eller avliva hundar. Sockenlapparna ansågs även vara trollkunniga och kunde skaffa till rätta stulna tillhörigheter.

1838 födde Lapp-Lena en son, Anders Fredrik. Eftersom Lapp-Lena inte ansågs vara ”fullt arbetsför” växte sonen upp i sin morbrors familj. Dessvärre drabbades både morbrodern och Anders Fredrik av samma sjukdom och båda avled i början av augusti 1846. ”Svullnad” angavs som dödsorsak.

Lapp-Lena bodde kvar hos sina föräldrar så länge de levde, sedan flyttade hon in hos bror och svägerska i Spisbo, By socken. Den 12 juli 1865 gick Lapp-Lena ur tiden, 66 år gammal.

Första dagen som ny handlare i Bernshill

Den 19 februari 2019 var det exakt 100 år sedan som min farfars far, J. David Pettersson övertog öppnade affären i Bernshill, Norr Salbo. Det var en dag han aldrig glömde.

Bernshill 1924. Det här den tidigaste interiörbilden som finns från affären i Bernshill.
Innanför disken syns handlare Pettersson expediera en kund, till höger syns sönerna Kalle och Olle.

På vintern 1917-18 kom ett brådskande besked till Hästveda-kolonin: ekonomin inom Floda-rörelsen hade plötsligt försämrats och för att kunna behålla kolonin i Vemdalen tvingades man att avyttra Hästveda och överlåta verksamheten i Salbohed till staten.

David med familj tvingades därför att bryta upp sina bopålar än en gång. Men var skulle de ta vägen? I Salbohed fanns ju ett kontaktnät kvar, men att återgå till den nu förstatligade kolonin var de inte intresserade av. Tillfällig bostad ordnades i Salboheds missionshus och David utsågs till vaktmästare där, men det var inget arbete för en familjeförsörjare.

Men efter bara någon månad i Salbohed blev David erbjuden plats som expedit hos handlanden E. G Olsson i Norr Salbo och började där i maj 1918.

Handlanden Erik Gustaf Olsson.

Olsson var en för sin tid mycket modern handlare som hade flera butiker som för att öka sin omsättning och för att kunna sänka fraktkostnaderna, hade han öppnat en butik i närheten av järnvägsstationen i Broddbo. Järnvägen var den tidens kontakt med vida världen.

Efter knappt ett år som anställd fick David ett nytt erbjudande. Olsson tänkte sälja verksamheten i Norr Salbo och flytta till Broddbo för att kunna utveckla den affären. Och den enda tänkbara övertagaren till affären i Bernshill var just David. Visst, han hade varit anställd expedit i nästan ett år men han är ändå tveksam till erbjudandet. Skulle han klara av att driva en så här stor lanthandel på egen hand?

Men Olsson var inte det minsta orolig. Av de handelsbodar som fanns i Salbohedstrakten räknades Bernshill den största och mest välsorterade butiken – de övriga skulle inte blir knappast någon konkurrens.

På kvällen den 18 februari 1919 var David ut för att hämta lite ved. I mörkret hörde han hur det pratades ute på vägen och plötsligt förstod han det var om HONOM diskussionen handlade!

Skalleråsen. Här huserade Salbohedsfilialen av Västerfärnebo Konsum 1919-1930.

För vad inte varken Olsson eller David visste när de gjorde upp sin affär, var att handelsboden vid Skalleråsen också hade sålts – men till Västerfärnebo Konsumtionsförening som här öppnade en filial veckan före att David tog över Bernshill! Och det var om detta som samtalet handlade om.

Efter en stunds resonerande, kom ledaren för diskussionen fram till en slutsats: ”Nu gubbar, har vi låtit en främling stå här och tjäna sig rik på vad vi har handlat av honom (dvs. Olsson). Vi ska inte låta en främling till komma hit och tjäna lika bra på oss. Har vi fått hit en filial av vår egen affär (Konsum alltså), då vet vi var vi ska handla!”

Bernshill ca. 1915. Längs till höger står E G Olsson.

Morgonen därpå var det så dags för David att öppna affären i Bernshill för första gången som egen handlare. Eftersom det var första dagen hade han inte hunnit anställa någon expedit, men det skulle nog gå ändå, tänkte han. Och det skulle visa sig att han hade alldeles rätt.

Dagen började lugnt men fram på förmiddagen kom så en av byns bondhustrur. David sken genast upp och tänkte att det här kan nog bli det nog en ordentlig nota. Men det var förgäves, hon kom för att låna telefonen!

Det fick hon väl, David visade henne in på kontoret och telefonen. Men döm om hans förvåning när han genom den öppna kontorsdörren hörde hennes samtal och hur hon ringde in en långa nota till KONSUM istället!!

Davids debut som handlare kunde ha börjat bättre. När han stängde butiken för dagen och räknade kassan hade han sålt för 25 kronor (450 kr i dagens penningvärde) och han undrade nog vad han gett sig in på. Hade han tagit sig vatten över huvudet?!

Men ganska snart började dagskassorna öka så smått och trots en kämpig start, vann han sakta men säkert bygdens förtroende. Med tiden blev även de som ivrade mest för att handla hos Konsum – både de som diskuterade på vägen och kvinnan som lånade telefonen – de mest trogna kunderna i Bernshill!

Årets Svartådaling 2018

Vårvintern är en hektisk tid för såna föreningsrävar som jag, när alla föreningar håller sina årsmöten. Blir man dessutom engagerad som publikmagnet till olika sammankomster och dessutom jobba däremellan så hinner man inte med att blogga så mycket.

Årets Svartådaling 2018.

Den här vintern har inte varit någon annan lik. Mycket jobb, jobbat extra och två föredrag med noggranna förberedelser inom loppet av 1,5 månad. Men så en dag för någon vecka sedan ringde telefonen och det visade sig vara från Svartådalens Bygdeutveckling. Kvinnan som ringde började berätta om att man sedan ifjol, genom nominering utser ”Årets Svartådaling”. ”Jaha”, hann jag tänka, ”Nu vill dom att jag ska sitta med i nån jury, men DET har jag inte tid med!”

Men innan jag hann avböja det föreställda erbjudandet, så talade hon om att jag var en av tre kandidater och att juryns omröstning resulterade i att jag fick flest röster!

”VA??!”, utbrast jag. ” Det kan väl inte va möjligt?!” ”Jo, det kan det”, sa hon. ”Jag vill bara tala om det nu så att du ser till att du är ledig och kan komma på årsmötet och ta emot utmärkelsen. Men håll tyst, det är bara du som vet om det här.”

Eftersom det är årsmötestider och jag sitter i en styrelse, två valberedningar och ett otal föreningar har jag inte haft tid till att fundera så mycket på detta, men hela tiden sett till att inte dubbelboka mig den kvällen.

Så blev det den 27 mars och det blev kväll och dags för årsmöte hos Svartådalens Bygdeutveckling ekonomisk förening. Men trots att jag var särskilt inbjuden och visste om vad som skulle ske, så blev det ändå en stor överraskning!

Jag är så glad, så stolt och så tacksam för att ha blivit utsedd till ”Årets Svartådaling 2018”. Det här är ett erkännande för att det jag själv tycker allra bäst om, uppskattas även av andra! 

   Historia har alltid varit mitt stora intresse men med tiden har det blivit alltmer nischat till släktforskning och lokalhistoria. Den historien är så mycket viktigare att den berättas och bevaras i vår tid när vi inte är lika bofasta som man var tidigare, även om den tidens människor också flyttade på sig ibland. Utan vår historia är vi rotlösa.

Att jag kom på idén att starta en blogg var för att någonstans få möjlighet att dela med mig av min kunskap. För vad ska jag med all kunskap till om jag inte delar med mig? Men att bloggen skulle få ett sånt stort intresse hade jag aldrig kunna föreställt mig. TACK!

Precis som alla kändisar som vinner utmärkelser så känner även jag att jag vill rikta ett stort TACK till min omgivning, främst min familj som har låtit mig hålla på i alla år, men även alla de gamla Färnbobor som har stått ut med mina myckna frågor och allt möjligt. Många av dem finns inte längre kvar, men minnet av dem och deras berättelser är min uppgift att förvalta till eftervärlden! En av mina många kontakter sa en gång då jag haft någon berättarkväll att ”det är tur att Erik Pettersson är som han är, för när vi (byns äldre) är borta då är det bara Erik som vet nåt!” TACK, för att jag får vara den jag är!!