Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 3

Så har vi kommit fram till den avslutade delen. Här nämns något om bygdens näringsliv – både nu (1920) och i svunnen tid.

Arbetslag vid tegelbruket i Hörnsjöfors.

Det industriella centrum som uppstod vid mitten av 1900-talet var vid den här tiden ännu i sin linda. En och annan bondsåg existerade, men med en ytterst begränsad verksamhet. Större träförädlingsföretag fanns i Hedåker och Sand (Salbohed) och Västerbykil. I Hörnsjöfors fanns både såg och tegelbruk.

”Större industriella företag saknas alltjämt. En tjärfabrik startade i Rosshyttan under kristiden, men vid dess slut gick den kaputt. Fors, eller Hörnsjöfors som det numera heter, har inköpts av Svenska Metallverken. Ombytet av ägare tyckes ha medfört en något livligare rörelse vid det gamla bruket.”

Minnessten. Här ses minnesstenen på Tjärdalsbacken, sin ursprungliga plats.
1955 flyttades den till sin nuvarande plats, invid Kopparbergsvägen.

Den verksamhet som gjort Västerfärnebo till en plats på kartan, är regementsplatsen på Salbo hed. 1920 hade de gått 15 år sedan regementet flyttades till Västerås, men minnet av dess betydelse för bygden levde länge kvar i ortsbefolkningens medvetande.

”Bland ortens historiska platser må nämnas Salbohed. Där hade Västmanlands regemente sin övningsplats från slutet av 1600-talet fram till 1906. Här rådde en gång liv och rörelse, här svettades unga västmanlänningar i kronans varma rock och här samlades under de vackra sommarsöndagarna folk från hela landskapet för att hälsa på anförvanter och vänner. Nu är det ödsligt både ute på heden och i de vackra björkalléerna. Gångarna i parken ha vuxit igen, buskgrupperna äro förvandlade till snår och byggnaderna till största delen nedrivna. Allt minner om en tid som flytt och aldrig kommer åter.

Mitt på heden reser sig ett granitblock, rest av regementets officerskår. Det står där som en gravsten över Karl XI:s indelningsverk.”

Färnebo-gös. En gjuten järntacka kallas för en göt, men i Färnbo kallade man dem för en gös istället.
Bilden visar en en äkta Färnebo-gös från Rosshyttan. Den väger 18 kg.

Krönikan avslutas med lite fakta om befolkningen i socknen.

”Till sist må sägas några ord om sockenborna. Litet om vad var man känner till, att de brukar kallas ”färnebogösar”. Men det är ej efter fisken gös, som de har fått detta seglivade öknamn. Det bedrevs under 16- och 1700-talen en rätt livlig järnhantering här. Därvid producerades 3 till 4 meter långa tackjärnsstycken, vilka kallades ”gösar”. Dessa äro orsaken till namnet.”

Genuin Färneboit. Handlanden Anders Åhlberg (1844-1935) var av gammal Färnebosläkt och började sin bana som fattig gårdfarihandlare. När han dog var han en av de största handlarna i socknen efter 73 år innanför samma affärsdisk!!

”Färneboiten är arbetsam och sparsam. Han är därför nästan utan undantag välbärgad. Man får ej ofta se en bygd där jorden skötes så väl som här. Odlarens flit belönas också med rika skördar. 

Måtte vår bygd alltid vara hemvist för ett förnöjt och idogt släkte!”