Kvinnan i guldramen, del 4

Tiden i Skåne blev inte lång, inte heller epoken som medarbetare på alkoholisthem. Förutsättningarna ändrade sig och framtiden skulle bli något helt annat än vad man tidigare trott.

På trappen i Hästveda.

I Hästveda slog Marias och Davids drömmar ut i full blom, här infann sig både lugn och arbetsro i en trivsam kombination. I Skåne hoppades de att få stanna. Hästveda-kolonin planerades att drivas lika småskaligt som kolonin i Vemdalen: en ensligt belägen gård, avskild från landsvägar och övrig bebyggelse. Denna inställning och dessa värderingar passade Maria och David perfekt.

Trots att framtiden såg både ljus och hoppfull ut, så hände något som kunde ha tagit en ände med förskräckelse. På söndagsmorgonen den 16 september 1917 var Maria och David som vanligt på väg till missionshuset i Hästveda. Dit färdades man alltid med häst och vagn. Den här dagen skulle även Olle, 2,5 år, också få följa med. Exakt vad som hände framgår inte av Davids knapphändiga dagboksnoteringar, men av någon anledning välte ekipaget och alla tre föll ur vagnen. Inget verkade vara brutet, men att fortsätta till missionshuset var otänkbart. Hur de tog sig hem framgår inte, men man skickade efter doktorn i Osby (L-län). I väntan på doktorn bäddades både Maria och David ner, Olle däremot var helt oskadd.

Vid den här tiden var ännu inte telefonnätet fullt utbyggt överallt i Sverige och långtifrån alla hade tillgång till en egen telefon. Däremot var det fullt möjligt att skicka brev, post delades ut alla dagar i veckan och vid riktigt brådskande fall skickades telegram. Så gjordes nu hem till Davids föräldrar i Enhörna (B-län) för att berätta om vad som hänt. Dagen därpå kom svar om att ”hjälp är på väg.”

Oskar och Jenny Pettersson.

På tisdagseftermiddagen kom hjälpen: Davids svägerska Jenny kom med tåget och hon stannade så länge det behövdes. Maria och David hade blivit rejält mörbultade och doktorn återkom regelbundet för observation. Efter fem dagar började David göra sina första försök till att resa sig och med hjälp av två käppar kunde han förflytta sig några steg inomhus, men ännu var han långt ifrån arbetsför. Med Maria var det värre, hon blev liggande ytterligare en vecka innan hon kunde stiga upp.

Sakta återvände livet till det vanliga. Skördearbetet på kolonins jordbruk hade gått som planerat – trots Davids konvalescens och efter höstplöjningen gick arbetet in i en lugnare fas som skulle visa sig vara en falsk trygghet. 

Lika plötsligt som de hade flyttat dit, lika hastigt förändrades allt. På nyåret 1918 kom ett brev från pastor Hammar med följande innehåll: ”Salbohed slukar alla våra tillgångar. Styrelsen har beslutat att sälja Asmanstorp för att om möjligt kunna rädda Vemdalskolonin. Skaffa dit [till Hästveda] en skogvaktare som kan räkna på skogen, så att vi kan få en uppfattning om vad den är värd. Salbohed kommer att förstatligas och omvandlas till en anstalt”. Marias och Davids drömmar om att få bo och leva på denna idylliska plats och verka för medmänniskor som kommit på glid i livet, slogs nu i spillror i ett enda slag.

Verksamheten hade vuxit för fort och Salboheds-kolonin blev alltför kostsam, då hela anläggningen krävde massor av underhåll. Råvarubrist och dyrtider i rådde hela Europa till följd av första världskriget, vilket medförde att alla viktiga donationer och gåvor uteblev. Allting såg verkligen nattsvart ut.

Wiktor och Lova Olsson

Besvikelsen var total hos alla på kolonin, men det var bara för David att lyda instruktionerna och söka reda på en skogvaktare. För detta behövde man inte leta särskilt länge eftersom Marias bror, Wiktor Olsson (1879-1960) var skogvaktare under självaste Prins Vilhelm vid Stenhammars slott i Flen (D). Han gjorde sig ledig och kom ner till Skåne så snart han kunde, för att värdera den tillhörande skogen. Med hjälp av kolonins alla mannar begav man sig ut i skogen för att mäta upp varenda träd.

Det var med verklig sorg i hjärtat som Maria och David lämnade sitt älskade Asmanstorp för bege sig till järnvägsstationen i Hästveda för att lasta alla sina privata och kolonins tillhörigheter i godsvagnar. Möbler, redskap, inventarier, sågat virke samt alla kreatur – allt skulle med upp upp från Skåne. Väl tillbaka i Salbohed blev David erbjuden att fortsätta sin tjänst, men vid den nu förstatligade anstalten. I den nya regin skulle verksamheten drivas som en institution, utan husandakter och familjära inslag – långt ifrån Flodas grundidé, något som inte alls intresserade varken David eller Maria. Men vad skulle de göra istället?

Salboheds missionshus

I och med att de avböjde att fortsätta arbeta inom rörelsen, blev de i detsamma bostadslösa. Inom kolonin varken fick eller ville de bo. Men tack vare att de hade bott i dessa trakter tidigare och då hunnit gå med i missionsförsamlingen, fanns det ett kontaktnät som man nu drog nytta av. Ganska snart var bostaden ordnad, och familjen flyttade in i vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus. Därmed hade familjen tak över huvudet och David kunde koncentrera sig på att söka arbete.

Alldeles intill missionshuset fanns en liten diversehandel som drevs av handlanden August Gustafsson (1837-1920). Han var i 80-årsåldern och erbjöd därför David att han kunde få köpa affären. David var intresserad och tänkte sig att återuppta sin tidigare verksamhet som slaktare i kombination med lanthandel. Men så kom ett annat erbjudande, från handlanden E G Olsson i Norr Salbo. Han avrådde bestämt ifrån att köpa av Gustafsson. Den butiken var alldeles för liten och omodern och dessutom ville inte Olsson (som också var med i missionsförsamlingen) bli konkurrent med sin trosbroder. Istället föreslog Olsson att David skulle köpa hans affär, då han själv hade för avsikt att flytta. Både Maria och David log artigt åt erbjudandet, för båda visste att ingen av dem hade varken ekonomiska möjligheter eller kunskap av att driva en sådan omfattande rörelse. Men Olsson lät övertyga makarna Pettersson att han menade allvar och erbjöd även att hjälpa till med de ekonomiska bekymren.

Handlanden E G Olsson i Norr Salbo.

Nu blev de villrådiga. Maria, som många gånger agerat rådgivare åt sin make, höll hårt i att anta det första erbjudandet, dvs. Gustafssons affär. Men sedan Olsson erbjudit sig att hjälpa till ekonomiskt tyckte David att det senare erbjudandet var förmånligare. Beslutet fick mogna under en tid, men för att omvända även Maria kom Olsson på ett annat förslag. Förslaget gick ut på att Olsson anställde David som biträde under ett år för att han på så sätt skulle introduceras i verksamheten. Dessutom erbjöd Olsson att han med familj flyttade upp på övervåningen i affärshuset och nedervåningen uppläts åt Petterssons. Detta förslag avgjorde saken. Maria och David flyttade in i Bernshill i maj 1918, tillsammans med sönerna Olle och Kalle. Kanske de tvekade, men om det inte skulle fungera som Olsson önskade så fick de väl flytta igen. Det var ju något de hade rutin på det nu, flytten till Bernshill var ju den femte i ordningen på två år!

Efter knappt ett år som biträde ansåg Olsson att David var tillräckligt insatt för att ta över och nu var tiden mogen för att genomföra affären. Den 19 februari 1919 gick David in bakom disken för första gången som egen handlare i Norr Salbo. Att överta en så stor affärsrörelse som den i Bernshill medförde arbete, men David och Maria såg med tillförsikt på sin nya uppgift. Om de bara lyckades med detta projekt så hade de nog ändå funnit sin plats på jorden till slut.

Familjen David Pettersson ca. 1920.

Allt såg nu hoppfullt ut. David hade en verksamhet som medförde att familjen hade både bostad och inkomst. I missionsförsamlingen visade man ett stort engagemang, David valdes till ordförande och Maria var synnerligen aktiv i missionssyföreningen. Här skapades nya kontakter som skulle komma till nytta – både privat och affärsmässigt. Men vad ingen anade var att mörka moln började skymma den den ljusa framtiden.

Bernshill 1919. Från vänster: Olle Pettersson, Helga och Johan Jansson (bror och syster till Jenny P), David Pettersson med sonen Kalle på armen, okänd, okänd, Josef och Oskar Pettersson (Davids bröder) samt Jenny Pettersson (Oskars hustru) med fosterdottern Anna-Lisa. Sittande: Maria Pettersson.

1920 började Maria att känna sig trött och orkeslös. Hon uppsökte läkare som undersökte henne och konstaterade att hon drabbats av kräfta (cancer), en tumör i huvudet som med dåtidens metoder inte gick att bota.

På nytt slogs fötterna undan för Maria och David. Alla drömmar om framtiden grusades och istället fick man planera inför död och begravning. Sjukdomen medförde svåra lidanden för Maria, men hon behövde aldrig vårdas på sjukhus.

Under våren och sommaren 1923 blev Maria allt sämre och doktorn slog fast att sjukdomen hade spridit sig. Då uttalade Maria sin sista önskan: hon ville bli begravd i den bygd där hon lekt som barn, på Ytter-Enhörna kyrkogård. När döden närmade sig kallade hon till sig sönerna Olle, åtta år och Kalle sex år för att avsked. Hennes sista ord till dem blev: ”Nu måste ni vara snälla mot pappa..” Den 30 augusti insomnade Maria lugnt och stilla hemma i sin säng i Bernshill, 38 år gammal.

Änkemannen David Pettersson med sina söner Kalle och Olle.

Begravningen ägde rum en vecka senare. Med egen lastbil körde David själv den 15 mil långa resan med Marias kista fastsurrad på flaket och sönerna satt på varsin sida om den.

Begravningsdagen inleddes under fredagsförmiddagen med en minnesstund i Enhörna missionshus, den plats som haft stor betydelse för Maria under hennes barn- och ungdomstid. Här hade hon gått i söndagsskola, här mötte hon David första gången och här gifte de sig. Här samlades nu släkt och ungdomsvänner samt ett tiotal vänner från Västerfärnebo för att dricka kaffe, hålla tal och sjunga gemensamt. Sången hade stor betydelse för Maria. 

På eftermiddagen var själva jordfästningen. Kyrkan var smyckad med björkar och levande ljus och kyrkoherden höll först en betraktelse. Så spelades en sorgmarsch på kyrkorgeln och kistan bars ut till familjegraven som nästan helt täcktes med blomsterkransar och buketter. En älskad och saknad maka, mor och vän hade nu fått ro i hembygdens jord. Därefter inbjöds alla begravningsgäster till middag i Gropgården, Marias och Davids första gemensamma hem.