När tiden får ha sin gång blir ”de som levat för länge sen” alltmer bortglömda, vilket är alldeles naturligt. Det som kan påminna oss om deras tid på jorden är en gravsten, ett föremål eller kanske rent av ett uttryck.
Svedd-Tilda (1867-1953) |
Dagens huvudperson är den kvinna som allmänt kallades för Svedd-Tilda. Hon var en nyfiken gumma med roliga uttryck som har gått till historien.
Vid dammen. Här ses bebyggelsen vid dammen i Västerbykil.
Den är gjord av en sk. gåramålare i slutet av 1890-talet. |
Jan-Erik och Gustaf Nordin.
Mathilda var jämnårig med Jan-Erik Nordin. De konfirmerades samtidigt och som grannar blev de goda vänner. Jan-Erik intresserade sig för träarbetare och skolade sig efter konfirmationen vid ”Bachmanska” i Hedemora – en erkänd skola för snickare och träkarlar. När studierna avslutats återvände han hem till Västerbykil, där Mathilda väntade.
De sällskapade först en tid innan de tordes kalla sig fästfolk och det rustades för bröllop. Men var skulle de ta vägen? Hon, en dotter till en landbonde och han, son till en kvarnarrendator… Inget arv att vänta någonstans ifrån. Men sedan Mathildas svåger, Per Wilhelm, lyckats köpa Bro såg de plötsligt en ljusning.
Bröllopet mellan Tilda (som hon numera kallades) och Jan-Erik stod den 18 mars 1892 och i september samma år föddes dottern Elin (1892-1974). Som nygifta bodde de i ett torp på Lilla Västerbykils ägor, innan de 1893 kunde flytta till sin alldeles egna stuga.
Söder om Bro, på andra sidan skogen, lät Per Wilhelm avstycka en mindre bondgård för Tilda och Jan-Erik. För att de skulle kunna leva här måste de börja med att bryta ny mark. Skogen höggs ned och brändes för att skapa odlingsmarker genom s k. svedjebruk. Därför kom den nya platsen att kallas för Svedde (jfr. svedja).
I Svedde byggdes ett litet hemman upp med ladugård och andra byggnader. Och nog var gården liten, den var nog i minsta laget för att föda familjen Nordin, men Jan-Erik fann på råd. Eftersom han genomgått Bachmanska skolan var han en utlärd träkarl och hade därmed intyg på att han var en skicklig hantverkare. Han var både byggmästare och möbelsnickare. Dessutom tillverkade han även laggkärl (tunnor och baljor av trä) och likkistor. Med en förbättrad ekonomi kunde familjen utökas och från 1913 tog de hand om en fosterson, Emanuel Karlsson (1907-1993), Svedd-Manne kallad.
”Hellre brödlös än rådlös” heter ett gammalt uttryck där andemeningen är att finner man bara på råd så klarar man sig – även då matförrådet är tomt! Svedd-Tilda hade ett uttryck som hon gått till historien för: ”NU BIR JA RÅLÖS!!” Svedd-Tilda använde ordet ”rådlös” likvärdigt med ”överraskad, förskräckt” och för att övertyga lyssnaren HUR överraskad hon var, kunde hon fortsätta meningen: ”… och Elin hon ä rålös hon mä!”
Men rådlös var nog det sista som Nordins i Svedde var, som kunde klara sig på en skral kassa och knappa förhållanden. Här levde de hela sin tid och den 3 juni 1953 avled Svedd Jan-Erik, 86 år gammal. Den 14 augusti samma år insomnade även Svedd-Tilda och därmed hade nybyggarna i Svedde gått ur tiden. Men tack vare det ordstäv hon lämnat efter sig hålls minnet av henne levande.
Stugan i Svedde. |
Söder om Bro, på andra sidan skogen, lät Per Wilhelm avstycka en mindre bondgård för Tilda och Jan-Erik. För att de skulle kunna leva här måste de börja med att bryta ny mark. Skogen höggs ned och brändes för att skapa odlingsmarker genom s k. svedjebruk. Därför kom den nya platsen att kallas för Svedde (jfr. svedja).
Familjen J-E Nordin. Tilda, Elin och Jan-Erik Nordin. |
Ställda mot väggen. Elin, Tilda, Jan-Erik och Manne i Svedde. |
1 kommentar:
Mycket läsvärt om rejäla människor!
Skicka en kommentar