Köksklockan

Det är mycket att tänka på när man flyttar hemifrån. En del saker ska bara finnas och fungera medan andra detaljer gärna får ha sin egna historia. Här är historien om en köksklocka.

När man flyttar hemifrån är det mycket som ska fixas och köpas. Att inreda sitt alldeles egna hem med enbart nya saker kan lätt bli kostsamt och även ganska tråkigt. Nya möbler har ju ingen ”själ”. Då jag flyttade hemifrån saknade jag en väggklocka och helst skulle jag vilja ha en tickande pendyl på väggen.

Hos mormor fanns det en liten pendelklocka som blev över då hon flyttade till en mindre lägenhet. Eftersom den inte satt uppe frågade jag mormor om jag kunde få ”ett förskott på arvet”!

Vi blev glada båda två – mormor över att någon ville ha klockan och jag för att jag hade fått just en sådan klocka jag önskat mig. Klockan som inte hade brukats på flera år behövde nog lite smörja innan jag satte upp den. En av mina nya grannar var duktig med klockor och åtog sig att se över den. Efter en tid fick jag igen klockan och jag tror inte att det kostade mig någonting. Då jag frågade vad han hade gjort åt den, fick jag till svar: ”Jag drog upp den!”

Märta och Bror 1951.

Som nygifta bodde Märta och Bror i en liten lägenhet på Brunnsgatan och där behövdes en köksklocka. Den var ursprungligen ljusgul till färgen och inköptes till Brors födelsedag.

1954 köptes en stuga i Stora Stampers och klockan hängde med. På 1970-talet rustades det i Stampers och klockan målades om till den piffigt bruna kulör den har nu.

Stora Stampers.

För en tid sedan så stannade klockan plötsligt. Precis som morfar så drar jag upp den på söndagarna, men nu stannade ”Hon” redan på tisdagen, trots att hon var nydragen… Jag tog klockan med mig till Sala för att lämna in den på Almqvists Ur.

Heinz Jahrmarkt från ett 30 år gammalt tidningsreportage.

Urmakare Heinz Jahrmarkt, en skicklig yrkesman av den gamla stammen, sken upp som en sol när fick se klockan. ”En Westerstrand! Det där är riktiga grejer, det! Absolut – den ska jag sätta fart på!” Han tog den kvar och skulle höra av sig senare om hur mycket arbete det skulle kunna bli.

Härom dagen var jag och hämtade den. Heinz sken fortfarande då han lämnade ut klockan och så berättade han: ”Den är påskriven på baksidan, att den är såld i augusti -52 och det är vi som har sålt den! De här klockorna kostade ungefär 65 kronor (motsvarar ca. 930 kr. i dagens penningvärde) och vi sålde många såna här. Jag vet det, för det var strax efter att jag börjat här. Till midsommar i år har jag suttit här och lagat klockor i 65 år!”

För ett ögonblick kände jag hur tiden stannade – trots att jag befann mig i en uraffär! Här stod jag med min klocka, nysmord och rengjord och innanför disken stod samme man som sålde den till morfar för 65 år sedan. Det är fascinerande!

Avslöjande baksida. Genom märkningen kunde Heinz identifiera klockan. Här syns även originalfärgen.