Gruvarbetarjul i Stora Stampers

 Traditionerna kring julen och julfirandet kan tyckas vara beständiga, att de är något som har bestått från tidernas begynnelse. Men till och med de mest istadiga sederna kan plötsligt börja blekna och försvinna för att ge plats för något annat. Så har det alltid varit.

I och med freden 1945 tändes hos mänskligheten ett hopp om förbättring och samhället började utvecklas i en allt raskare takt. För den yngre befolkningen var den nya samhällsutvecklingen nytt och spännande, men för de äldre var det nog ganska skrämmande. De som var i 70-årsåldern när kriget tog slut, hade fötts i en tid utan både bilar och elektriskt lyse, men numer hörde det till vardagen att i alla fall prata om detta. 

Nordiska Museet såg denna samhällsutveckling och förstod att här höll något på att gå förlorat. För att inte glömma att det inte var alltför länge sedan som samhället sett helt annorlunda ut beslutade man sig göra en insamling av folkminnen från olika platser i Sverige, bland annat i Sala. Arbetet inleddes 1951 genom att genomföra en folklivsundersökning i Sala. Nordiska Museet hade tidigare gjort liknande undersökningar, men då begränsat sig till olika yrken eller folkrörelser, men denna gång valde man att samla in uppgifter från ett begränsat geografiskt område.

Syftet med detta arbete var att få Sala-borna själva att berätta sin egen historia. På det viset skulle ett värdefullt källmaterial skapas. En tävling utlystes och intresset var stort bland gamla Sala-bor för att få delta med sina berättelser. 1952 utlystes tävlingen på nytt, och totalt 38 bidrag lämnades in. För tävlingen ansvarade förutom Nordiska Museet, Salabygdens Fornminnesförening och tidningen Sala Allehanda. Det insamlade materialet sammanställdes till en bok - Salaminnen.

Gustaf Norman (1887-1977)

En av de som deltog i detta projekt var Gustaf Norman, född och uppväxt i Stora Stampers där det fanns gott om profiler och original när han var barn. Gustaf Norman var äldste son till Reinhold Norman (1863-1955) och Maja Stina Jonasdotter (1862-1941) av totalt tio syskon. Familjen bodde i en stuga i anslutning till Sala silvergruva, där fadern arbetade likt både sin far och farfar.

I bokens första avsnitt ”Bland gruvfolk i Stora Stampers” skildrar Gustaf Norman sina minnen från sin barndoms jular, i ett gruvarbetarhem i slutet av 1800-talet. Det är en intressant läsning, kanske mest för att mycket av deras jultraditioner har bestått ända in i vår tid, medan andra helt har fallit i glömska.

”När julen närmade sig, gingo vi barn som i feber. Glada och friska voro vi alltid, men till julen var det något särskilt med oss. Vi blevo hjälpsamma mot mor och far, gingo ärenden till handelsboden, höggo ved och buro in vatten. Ja, det var förunderligt, vad det gick bra att vara snäll och göra mor och far till viljes vid denna tid. Jag tror det likadant i alla stugorna i Stampers by just till julhelgen.”

Den julen som Gustaf Norman här berättar om, utspelar sig år 1895, då han var åtta år gammal. Familjen Norman bestod då av far och mor samt barnen Berta, Gustaf, Sigfrid och Elna. Familjen bodde i stuga i Stora Stampers som delades med farfar och farmor. Den växande familjen disponerade det största rummet samt farstun, gamlingarna förfogade ett liknade rum och köket. Men farmor, som egentligen inte behövde köket, överlät även detta till den yngre generationen.

”Till jul hade mor lagt ett hemvirkat vitt överkast på sängen, dukar på borden, hemvävda randiga trasmattor på golven och satt ljus i mässingsstakarna. Taklampan med sitt 14 linjers glas var särskilt fint smyckad med gröna klängväxter, som vi hämtat i Hyttskogen. Hörnvis i taket voro girlanger av grönt, vitt och rött papper vackert tillklippta och upphängda. Far följde oss till skogen för att hämta julgranen. Den togs i mosskanten, där granarna stodo glest bland småbjörkar. På sådana ställen blevo granarna jämna och vackra.”

Seden att smycka hemmet med granris är mycket gammal. Förr fanns inte annat än barrväxter att välja på under vinterhalvåret, då man pynta till det inför festliga tillfällen. Barrväxter var inte bara vintergröna, de skyddade även mot troll och oknytt. En rest ifrån denna uppfattning är att ha en dörrmatta av granris. Genom att torka av skorna i granriset förhindrade man att få oknyttet med sig in.

Den svenska julgranen är känd sedan mitten av 1700-talet. Den förekom då på de större herrgårdarna och pyntades med ljus, äpplen och bakverk. Seden med prydnadsträd inomhus bredde snabbt ut sig i landets alla samhällslager. I början av 1800-talet hade seden kommit till Bergslagen, men då kallad ”julbuske”. Julbusken var ca 1 m hög och hängdes i taket!

"Så kom då äntligen den stora dagen – julafton! På förmiddagen gick mor till staden för att skaffa hem en sista påfyllning av skafferiet. Julklapparna voro redan inköpta och ordnade i en korg. När hon återkom från sin handelsfärd, blev det dopp i grytan i spadet efter efter julskinkan, och på eftermiddagen klädde vi julgranen. Detta var vår lyckligaste stund, och farfar och farmor voro naturligtvis med.

När så julkvällen var inne och den myckna maten stod på bordet, gick det ej så bra att äta, nervös och förväntansfull som man var. Farfar började med att läsa bordsbön, som han alltid gjort. Sedan var det bara att smaka på av alla de goda sorterna. Smörgås med ost, sylta, julkorv, skinka, lutfisk och slutligen den traditionella risgrynsgröten. Vi voro ej vana att äta så många sorter i vardagslag, och kaffet på eftermiddagen förstörde nog en del av vår goda aptit. Så kom turen till oss barn, som sjöng ”Var hälsad sköna morgonstund” så som endast lyckliga barn kan sjunga. Vi hade alla bra sångröster, och mor hade lärt oss många julsånger och julpsalmer."

"Julklappsutdelningen började så snart bordet var avdukat, vilket gick fort, då alla hjälptes åt. Farfar delade ut julklapparna, och han behövde ej klä ut sig till tomte, ty med sitt långa gråa skägg liknade han ändå en sådan. Vår äldsta syster fick vantar och docka i sina paket, min bror och jag fick varsitt munspel och vi nändes knappt blåsa i spelen, som lät så vackert. I nästa paket fanns ett par hårsockor, som Kil-Mari hade stickat. Hon var specialist på hårsockor och stickade till alla gruvkarlar. Dessa sockor hade jag önskat, ty jag hade fått ett par träskokängor, som träskomakare Kumlin vid Ångbryggeriet hade gjort, och det vore något att gå ut i kylan med. De äldre fingo även sina julpaket, och så småningom slutade kvällen med sång och bön. Slutligen somnade vi barn och drömde gott om julen. Runt omkring i gårdarna gick det till på samma sätt."

Gustaf Norman berättar varmt om hur farfar med sitt långa, gråa skägg agerade tomte vid julklappsutdelningen. Men tron på en verklig tomte var ständigt närvarande. Inga gardiner fick dras ner för fönstren under julhelgen, tomten måste kunna titta in. Och för att hålla sig väl med tomten sattes också ett fat med julgröt ut åt honom på julaftonskvällen.

Kristina kyrka och Elementarläroverket, nuvarande Ekebyskolan år 1896.

Morgonen därpå var det julotta i Kristina kyrka, dit den åttaårige Gustaf tillsammans med farfar gick i den tidiga morgonen.

”Farfar och jag hade kommit överens om att gå till julottan. Väl utkommen på gården såg jag hur julljusen lyste i alla fönster. Julgranarna voro tända och flyttade så att de skulle synas och lysa ut. Julottan började på den tiden klockan 6, men redan en halvtimme dessförinnan var folket i kyrkan. Endast en julotta förekom då, och sedan var det högmässa klockan 11. De fyra kilometerna gick vi snart i kallt vinterväder med lagom snö. Mängder av folk kom körande med hästar, men många flera gick till fots. Vi kom sent in i kyrkan, som redan tycktes vara fylld av folk. Vi gick fram mot altaret, och där fanns verkligen ett par platser. Ännu flera kommo efter oss, men de fingo stå."

Så slutar Gustaf Normans berättelse om sin barndoms jul i ett gruvarbetarhem i Stora Stampers i slutet av 1800-talet. Enkelt men fridfullt. Mycket av de traditioner som omnämns lever fortfarande i någon mening, även om mycket har ändrats och firandet har fått en ändrad karaktär.